Because we are what we are and I wont change for no one.

Vad är det som gör det värt det? I slutändan, är det hur jag tog mig dit eller att jag tog mig dit som kommer vara det jag minns? Kommer jag vara stolt över vad jag lyckats åstadkomma med hjälp av fula medel, eller stå utan för att jag vägrade spela spel? Är egentligen spelet så farligt? Har man gett sig in i leken får man leken tåla, och jag har ju spelat så många spel tidigare så hur skulle ännu ett kunna urarta? Mitt beroende håller på att ta över, jag måste ha det jag måste ha och på något sätt kan jag snirkla till mig det, trots att fula knep används. Men så länge ingen kommer till skada så är det väl en win win situation? Eller? Jag börjar se suddigt gällande den fina linjen mellan rätt och fel, men jag har blivit formad av livet, min sanning, verklighet, och lögn jag lever i och omkring. Att göra något som känns fel, är fel, men rätt. Och rätt är fel. Ytligheten och framgången tar överhand, kärlek och vänskap försvinner allt längre bort i kampen om begärets fångst. Jag vet inte om jag gillar vad jag ser och hör, men kan det gynna mig, varför slå det ifrån mig? Jag försökte göra rätt och följa mitt hjärta, men det slutade med att jag stod gråtandes framför en stängd dörr tystnad och ensamhet. Kan då detta vara vägen för att hitta nyckeln? Jag måste hoppa för att landa.

Att vrida och vända ut och in på en sanning som hellre skulle vara en saga, där det inte fanns något förgiftat äpple som kunde förstöra slutet... Ja, för det började lugnt, fint och främst oberört. Detta skulle inte fortgå, utan var bara något som vi i hemlighet hade tillsammans med varandra, bara du och jag. Det var lättsamt, och visst hade jag frågor, men då jag redan visste svaret valde jag att svälja min stolthet, men med den svalde jag också en del av mig själv.

Jag lät mig själv bli en person som alltid finns där, trots att jag får planera om mitt liv för att passa in dom stunder då det knäpps med fingrarna. Utåt sett diskuteras det om vems fingrar som knäpper, men vi vet ju båda två att det inte är jag som håller i några tyglar. Den vilda hästen blev tam. Och jag förstår inte varför det är så svårt att se en person i ögonen och säga det jag verkligen känner?

Det krossar mitt hjärta att aldrig få vara den bästa, mesta och alltid en plats i någons hjärta personen. Jag är min egen värsta fiende och nästan njuter av att se mig själv bli sårad, eller rättelse, njuter av att såra mig själv. Ju ondare det gör desto skönare blir det. Självplågeri, men på vilken nivå? Det kanske är sunt att pina sig själv? Frågan är priset jag får betala när allting kommer kring. Så fort orden är ute i luften finns det ingenting kvar att rädda.

Vill jag stå och se på hur mitt liv passerar där jag är kvar i en illusion av något som inte kommer inträffa? Eller ska jag försöka ställa mig upp och springa framåt som jag gjorde innan hinder skapades på min väg? Det är enkelt att stå kvar och titta, att känna, känna hur min kropp svider av piskan jag hela tiden slår mig själv med, salt. Det gör nästan inte ont längre, jag är tragiskt nog van vid att stå brevid. Och även om jag ligger på ditt bröst och du pillar mig i håret, så har jag ändå inte kommit tillräckligt nära, jag står utanför, där jag alltid har stått och förmodligen alltid kommer stå. Om jag inte vänder och går åt ett annat håll där någon släpper in mig och låter mig vila.

Rätt plats vid rätt tillfälle. Hur kan då aldrig rätt tillfälle dyka upp på rätt plats? Det kan inte alltid handla om slumpen, det handlar efter många snedsteg om en ensam del i spelet, jag själv. Hur ska jag göra för att förändra det jag är till det bättre? Jag har alltid tänkt att jag är det bästa en människa kan få, men uppenbarligen stämmer den bilden inte överens med verkligheten, för isåfall hade väl allting sett annorlunda ut?

Allting jag stöter ifrån mig är det jag sorgligt nog vill ha, och jag har insett det. Jag kommer inte erkänna det när du frågar och jag kommer defenitivt aldrig göra något åt situationen, för den är bra som den är, lugnet före stormen som hållt sig så länge. Hur skulle jag hantera ännu en nedgång? Det känns bättre att vara där jag är än att backa bakåt. Jag kan inte avge några löften, därför vill jag inte heller begära några.

Mörkret har kommit tätare inpå livet och kanske är det där jag blir rädd för ensamheten. Jag vill framåt, och vill ta chansen, men modet att uppfylla en dröm sviker mig varje gång jag somnar och inte kan andas.

Det jag önskar mig allra mest gapar jag minst efter, jag vill hellre sukta efter det i min ensamhet än att det ska komma ut till offentlig beskådning. För det kommer inte bli som jag vill att det ska bli, jag har försökt, men jag klarar inte av det, och kan bevisligen inte hantera det. Det kanske inte är så att alla ska få ta del av den delen av livet, det kanske är en annan väg som är uppbyggd för mig. Att inse för att vända bort blicken på riktigt svider. Jag vill inte bli påverkad, men jag blir det. Även om jag lever i offentlig förnekelse där jag alltid kommer befinna mig. Som jag alltid sagt, där det berör, lämnas en lucka för förgörelse. Och att ge upp ett hopp, som sägs vara det sista som lämnar en människa är lättare sagt än gjort, trots att vetskapen om något mer inte existerar.